”Made vid köksbordet in Jokkmokk” – Fia Kaddik om sin slöjdutställning på Sámi Duodji

Det var känslosamt att få Asa Kitok-stipendiet, framför allt för att det gick till rotslöjden, som Asa Kitok räddade för eftervärlden. Och nu är det snart utställning. Det är lite för stort att ta in, säger Fia Kaddik, som är 2017 års stipendiat och lägger den sista handen vid sin rotslöjdsutställning Sjáragärgge.

Taggar: #Företagsamhet, #Kultur, #Design & hantverk, #Samiskt, #Jokkmokks marknad

Hemma vid skrivbordet sitter Fia Kaddik och syr fast små skinnbitar på ostformar och hårsmycken slöjdade i rot. Hon har nämligen insett att hon har missat att märka de alster hon sitter och gör till sin stipendiatutställning på Sameslöjdsstiftelsen Sámi Duodji, något hon annars alltid brukar göra på sina rotföremål. Det är ett långsamt göra, där hon sitter vid skrivbordet med utsikt över en snötäckt innergård där småfåglar då och då fladdrar in för att hämta sig lite mat. Men, säger hon, så är det med roten också. Det tar sin tid. Rotslöjd går inte att stressa fram.

Jag har gjort en grej till utställningen som har tagit mig ganska exakt 342,5 timmar. Man sitter inte bara och gör på en kvart. Så är det ju i överhuvudtaget när det gäller hantverk, men roten är väldigt tidsödande.

Ibland, säger Fia Kaddik, sitter hon en timme och bara glor ut mot småfåglarna och funderar på vad hon ska göra. Det kommer alltid till henne, till sist, även om det finns saker som bråkar – hon visar en sådan, som inte har blivit mer än en botten ännu. Ett blivande fat? En form? Fia vet inte ännu, hon får inte grepp om den. Men vanligtvis får hon veta av roten vad hon ska göra.

Det är roten som bestämmer. Jag kan påbörja något, och någonstans på vägen sticker det iväg och blir inte alls vad jag hade tänkt i början. Då är det roten som pratar, och berättar om mönster, hur jag ska binda, ja egentligen vad det är jag bygger fram.

Fia Kaddiks utställning på Sámi Duodji har hon valt att kalla Sjáragärgge. Ordet är pitesamiska, berättar hon, och betyder i översättning ”liten rund sten som slipats av vattnet”. Namnet kommer sig av att Fia växte upp vid Piteälvens strand där björkrötterna blir för krokiga.

Piteälven är så stenig att det inte går att dra rötter där. Man ska ha jättetur om man hittar en rak rot, det är så mycket sten. Och samtidigt är ju rötterna beroende av vattnet, och vi är beroende av både björken och vattnet. Så den där lilla stenen som har slipats av vattnet är jag.


Både historia och framtid är viktigt

När man hör Fia berättar slås man över att kopplingen bakåt är viktig. Eller kanske snarare att det är kunskap och historia som dör med de äldre.

Roten har funnits i alla hem, jag har sett rotföremål hos vänner som deras farmor, eller generationen innan dess, har gjort. Det är sådana proffsjobb så man blir alldeles mållös.

Fia Kaddik kommer också att ställa ut föremål från Skuppe i Arjeplog där hon växte upp, sådant hon har gjort som barn, och som hennes mamma har gjort – och ännu äldre än så. Ett av föremålen är en ostform från 1824. Rotslöjden har funnits i hela hennes liv, berättar hon.

Jag har ju hållit på med det här till och från sedan jag var barn, när man fick följa med ut i skogen och inte skulle sitta sysslolös. Då fick man ägna sig åt att ta slöjdmaterial, som roten eller skobark. Där ett tag ville man bara kräkas när man tänkte på att ta material.

 

Fia Kaddik

 Här vid skrivbordet kan Fia Kaddik titta ut och känna lugnet. Rotslöjd kan inte stressas fram. Foto: Maria Broberg.

 

Ingen storslöjdare

I början av 2000-talet läste Fia Kaddik slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum och hade då Ellen Kitok Andersson som lärare i rotslöjd. Ellen såg att hon ”hade roten i händerna” och gav henne det verktyg i ben som Fia fortfarande använder fastän det, enligt henne, egentligen är lite för långt. De äldre far med kunskap och historia när de går, säger Fia. Med Ellen försvann nästan rotslöjden. Och just därför, med kopplingen bakåt till rotslöjdsmästarinnan Asa Kitok och arvtagerskan Ellen Kitok Andersson, blev det stort för Fia att tilldelas stipendiet, som hon själv brukar kalla ett ”OS-guld i duodji”.

I och med att Ellen gick bort, och man har sett att roten håller på att försvinna, precis som så mycket annat av gamla material och bruksföremål… jag håller ju också på med rot. Det blev känslosamt för mig att få stipendiet, usch vad jag grät. Det var mäktigt. Kraftfullt. De var så starka kvinnor. Och så tycker jag samtidigt ”men jag!”, det är svårt att förlika sig med, men väldigt värdefullt, säger Fia Kaddik.

Det är dock inte bara kopplingen bakåt som är viktig för Fia. Det är minst lika viktigt med kopplingen framåt. Den nya generationen. Hon brinner för de unga. Därför värjer hon sig mot beskrivningen ”storslöjdare”, som hon har hört några  gånger sedan hon tilldelades stipendiet. Alla har ju någonting att ge, menar hon. Ett eget uttryck, en egen nisch. Hon jobbar tillsammans med två unga slöjdare till sin egen utställning av just den anledningen.

–  Vadå storslöjdare, jag är ju bara jag. Alla sitter på sin egen kapacitet när det gäller duodji. Alla är ju storslöjdare! Jag beundrar många som jag tycker är stora slöjdare, men jag vill synliggöra de som kommer. Det är jättekul att få kred för det man har gjort och hållit på med länge, men ungdomarna ska fram, det är viktigt.

 

Vad tycker du är viktigast att förmedla till dina elever?

– Kunskapen om roten. Det är så viktigt när man ska ta roten, eller allt material från naturen. Jag ber alltid björken om lov, om det är okej att jag tar rot från den. Det är inte mina grejer, det är Moder Jord som äger allting. Det är så jag har blivit fostrad. Och så ska man veta hur nära man kan gå utan att skada trädet, för det är ju dess rot man jobbar med. Det kan jag tycka är det viktigaste, hur man ska bete sig i skogen, och framför allt att man inte ska lämna några synliga spår så att allting kan växa tillbaka. Respekten för materialet också, förståelsen för hur mycket jobb det är.

- Jag kommer att visa upp föremål som bara är påbörjade. Visa att det inte är bara att sätta sig på kafferasten och tro att man kan göra någonting av det. Och grejer som jag faktiskt inte har hunnit med att göra.

 

Tillåter sig inte att stressa

Snart är det vintermarknad, och vernissage som hon i och för sig inte riktigt vill tänka på ännu, för att det är känslosamt. Men Fia Kaddik är inte stressad inför sin utställning.

Det är en del som frågar ”fattar du vilken press du har, för det måste ju bli perfekt!”. Och då frågar jag, vad är då perfekt? Det är naturmaterial man håller på med, och ingen rot är den andra lik. Och det är ett hantverk. Men en sak vet jag, och det är att det inte är made in China i alla fall. Det är made vid köksbordet in Jokkmokk.

 Foto: Patrick Trägårdh.

Det är vernissage för Fia Kaddiks slöjdutställning Sjáragärgge på Sameslöjdstiftelsen Sami Duodji torsdagen den 1 februari klockan 14.00. Utställningen är sedan öppen under fredag och lördag  klockan 10-18, och söndag klockan 10-15. Läs mer om marknadsprogrammet här: www.jokkmokksmarknad.se


Publicerad: 2018-01-25 08:29. Ändrad: 2018-01-25 08:51.


Kommun & Samhälle06 december 2018

Nominerad till Årets Norrbottning

Han slet ont tillsammans med många, många andra under sommarens storbrand vid Klockarmyren. Nu har Gunnar Lundström nominerats som en av kandidaterna till Årets Norrbottning.

Taggar: #Nyhet, #Kommun
Kommun & Samhälle29 november 2018

Västras elever syr miljökassar för Världens Barn

”Om jag syr två kassar kan vi ge 200 kronor till andra barn. I Sverige är det ingenting, men i Indien är det mycket pengar”, säger Varda Mustafe, en av 50-talet barn på Västra skolan som syr färgglada tygkassar till förmån för alla barn i världen.

Taggar: #Nyhet, #Kommun
Kommun & Samhälle16 november 2018

Projekt för unga för förbättrad livskvalitet

Lapplands kommunalförbund har i höst startat projektet Jobb i sikte som finansieras av Europeiska socialfonden. Medfinansiärer är kommunernas socialtjänster och arbetsmarknadsenheter, Arbetsförmedlingen och Lapplands kommunalförbund i medlemskommunerna Jokkmokk, Gällivare, Kiruna och Pajala.

Taggar: #Nyhet, #Kommun
Kommun & Samhälle14 november 2018

Gymnasterna jubilerar med egen hall

Polcirkelgymnasterna slipper snart kånka madrasser och utrustning in och ut i den trånga sporthallen. Lagom till föreningens 10-årsjubileum flyttar de in i sin egen hall.

Taggar: #Nyhet, #Kommun
Visa fler nyheter