Parka-Börje gillar Jokkmokk - trots förlust

”Nå, du vet, det är alltid en upplevelse att komma hit. Vi har varit i samma serie alldeles för sällan. Du vet vi åker upp i fyran, ner i femman och nu i år kommer vi att gå upp igen”.

Börje Andersson-Junkka plirar lite med ögonen och skrattar gott. Trots 2-3 mot Jokkmokk i lilla Coop Cup är han på ett strålande humör. Han pratar om taktiken, om kärleken från svenska folket, om att ha blivit tv-kändis på gamla dar och om allt möjligt annat och lite till. Allt dock med fotbollen i centrum.

”Less? När, det blir jag nog aldrig. Jag vet inte vad ordet betyder. Du vet det känns som att jag började i går med det här. Varje gång så känns det som i går. Jag har samma entusiasm, samma glädje, samma driv. Det är ingen skillnad”.

Vi sitter i klubbrummet vid Jokkmokks IP. Matchen tog slut för tio minuter sedan och förutom att Börje tyckte att bollarna hade för lite luft så hann han berätta om det taktiska egendraget som än en gång gav laget att mål, denna gång ledningsmålet.

”Jag ropade spela långboll nu, och de gjorde pojkarna. Och vad hände, såg du? Bollen damp ner, kalabalik och vi får en straff. Det hade aldrig hänt om det inte varit för den långa bollen först. De säger att jag är som Drillo (tidigare norsk förbundskapten), han ville ha tre beröringar på bollen och sedan mål och ibland är långbollarna bra, du såg ju. Inte för många korta bollar”!

Från Filip och Fredrik till Sverigeresan där just ”inga korta bollar nu gubbar” blev ett av många bevingade uttryck från en superengagerad Börje rännande upp och ner efter sidlinjen dirigerande sitt lag. Resten är egentligen en av de mer fantastiska sannsagor som idrotten kan berätta.

”Jag glömde helt bort tv. Det var ju jätteviktig match. Och att jag skulle komma på allt som hänt efteråt det hade jag aldrig kunnat drömma om”.

Börja bjuds på en kaffe av Eva Östlund i JSK-lägret. Börje känner självklart igen henne, de var tillsammans på scenen under Fotbollsgalan. Båda prisade för sina ideella jättegärningar i fotbollens tjänst. Börje berättar att han snart ska till Jönköping för ytterligare en utmärkelse.

”Då blir jag medlem i guldklubben. Det är jättefint, jag är jättestolt. Priset jag fick på Fotbollsgalan står där hemma. På kvällen blänker den i olika vackra färger. Det är fint att se”.

Undertecknad frågar om Börja blivit rik på sin fotboll och hur det kommer sig att det fortfarande spelas fotboll där långt uppe i norr, i byn där allmän väg upphör vid fotbollsplanen och omklädningsrummet.

”Vi är längst upp av alla, du vet. Och det är något speciellt. Vi har sammanhållningen, vi ger oss inte, det är vår inställning hela tiden. Vi jobbar tillsammans och tar hand om varandra. Vi mår bra även om vi förlorar. Du vet väl, du har ju spelat där uppe hos oss…”

Och visst är det så. 1987, seger för Jokkmokk med 1-0 samtidigt som Tre kronor krossade Canada med 9-0 i den klassiska guldturneringen i Wien. En speciell eftermiddag på många sätt.

”Ni hade ett bra lag. Det var den där Oskarsson som gjorde mål, visst var det så..?”

Jo, så var det och det bjöds på renköttsoppa till vinnarna, limpsmörgås och mjölk, efteråt. Ett minne för livet, aldrig upplevt någon annanstans.

”Du vet, jag säger det. Det är precis det jag menar. Det är så fint att du kommer ihåg. Det är inte bara resultaten som räknas mest”.

Samtalet hade kunnat vara så mycket längre men den långa hemresan pockar på. Gubbarna står och trampar lite i korridoren så Börje tar taktiktavlan i högsta hugg och en cola i näven och hojtar ”hej då, vi ses snart igen” innan han hastar i väg.

Hur många fotbollsmil det blivit bort och hem till byn vid vägs ände för Börje Andersson-Junkka går bara att försöka gissa sig till. Och resan och äventyret - går vidare.

Bilden: Börje träffade Eva Östlund och maken Benny efter matchen. Eva var bekant från Fotbollsgalan.