Linnea skriver människor till liv i Ӕdnan - som tilldelats det prestigefulla Augustpriset

Linnea Axelsson har sina rötter i Porjus, där hon bodde med sin familj fram till åttaårsåldern. Som liten gick hon och hennes bror i den allra första barnkullen på dagiset Knallhatten. Hemmavid var hon en stillsam unge med lyssnande öron och betraktande blick, som gärna uppehöll sig kring de vuxna.

   "Jag tyckte om att sitta med och lyssna och iaktta", berättar Linnea Axelsson.

   Hennes känsla för stämningar och känslolägen, men också en förtrogenhet med den samiska historien och det koloniala förtryck som kulturen och människorna fått utstå, har mejslat fram starka berättelser om två olika familjer i tre tidsepoker. Resultatet är ett diktverk på drygt 700 sidor. Det tog henne åtta år.

   "Mitt skrivande är intuitivt. Jag vet inte vad jag ska skriva när jag börjar. Det är en väntan, ett lyssnande. Jag försökte skriva i romanform, men det blev inte rätt förrän jag hittade rytmen. Det var rytmen som möjliggjorde berättandet att kunna gå in i personerna. Varje bok har sin form och det gäller att hitta den. När man skriver förvandlas allt till något annat, blir en egen värld", förklarar Linnea Axelsson.

   Rätt form för Ӕdnan var episk dikt, där Linnea Axelsson ”skrivit människorna” genom att erfara dem genom omvälvande skeden i deras liv.

   Riktigt varåt historien skulle bära iväg visste hon inte. För Linnea är det viktigare att vara öppen och ta emot den historia som vill bli berättad, snarare än att följa mallen om hur en roman eller dikt enligt branschen bör se ut. Hon är inte heller en författare som gör research innan utan vilar tryggt i den kunskap hon redan har.

   "För mig är det noga att skildra känslorna, inte att årtal blir rätt".

   Hon får ofta frågan om boken är självbiografisk, men svaret blir alltid nej.

   "Boken är en blandning av allt jag sett och hört inom mig själv, minnen, inre bilder, historier, berättelser och sammanflätning av olika världar. Men alla som skriver måste närma sig människorna genom sina egna tankar och känslor".

   Uppväxten i Porjus har format henne. När familjen flyttade nära Vindelälven, som med sina forsar har en egen röst, vaknade känslominnet av hur tyst Luleälvens dalgång är. Den samiska kvinnan Lise, i bokens andra del, identifierar sig med älven eftersom hon också förlorat sitt språk.
   I en lägenhet i Porjus har tidigare de gamla flyttsamerna Ristin och Bar Joná suttit och sett tillbaka på hur livet blev. Bilden av Ristin, då de ”skjuter ut kökssoffans båt i vårt dränkta rike”, sätter fingret på hur mycket en människa egentligen tål.

   Vad är en människa? Hur mycket får man veta om varandra i en familj och hur nära kommer man varandra. Egentligen? Kring det uppehåller sig Linnea Axelsson då hon skriver människor till liv i Ӕdnan.

   Boken har tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris, Studieförbundet Vuxenskolans författarpris och Ordfronts demokratipris. Veckan efter besöket i Jokkmokk tog den sedan hem ett av det absolut mest prestigefyllda priserna i Sverige, Augustpriset, i kategorin Årets Svenska skönlitterära bok.   

Bilden: Ӕdnan är Linnea Axelssons debut som poet. Ett sjuttiotal åhörare hade kommit för att lyssna då hon gästade det samiska biblioteket på Ája i Jokkmokk.

Text och foto: Irene Lundström/ByaTryck