Erikas stickade skatter finns i Jokkmokk

Hon valde ut drygt 100 ur sin samling till en utställning som har setts av 25 000 personer. Utställningen består av många originalvantar och även rekonstruktioner, foton och ett antal unika vantmönster från Jokkmokk och Jukkasjärvi, som Kirunaområdet tidigare kallades.

Tack vare Erikas samlande under 50-års tid har många traditionella mönster räddats åt eftervärlden. Många av vantarna är samiska. Vantarnas mönster och färger skvallrar ofta om varifrån de kommer, eftersom olika områden haft sina stick- och mönstertraditioner.

Skaite-Marias vantar kronan i samlingen

Kronan i samlingen, åtminstone de som ligger Erika varmast om hjärtat, är Skaite-Marias karaktäristiskt mönstrade vantar. Skaite-Maria, Maria Larsson Märak, föddes 1875. Hon var en skicklig stickerska som levde i fjällhemmanet Skaite väster om sjön Peuraure i Jokkmokks väglösa fjällvärld.

– Familjen hade svarta och vita får och alla i familjen hjälptes åt när ullen skulle skrubbas, kardas och spinnas, berättar Erika.

Folket i Pärlälvsdalen kände igen Skaite-Marias vantar där de hängde på tork i timmerkojorna, men hon var ändå mest känd för att vara duktig på att slå starka rep och göra fint skohö. För dryga 30 år sedan dokumenterade Erika ett större antal av Skaite-Marias vantar.

– Mönstren var enkla men skickligt stickade. Hon behärskade tekniken till fulländning. Hennes tekniska kunskap och konstnärlighet är värd att lyftas fram.

Kanske är det lika mycket berättelserna som hantverksskickligheten som fångar. Berättelserna om kvinnorna som stickat och personerna som burit vantarna. Erika berättar gärna historier om stickerskorna, och hur mycket deras flit bidragit till familjernas försörjning.

Den om Maria Juuni från Porjus, gravid med sitt sjunde barn under tidigt 1920-tal, landar i bröstet. De stackars kronor som hennes make kunde skicka hem från järnvägsbygget räckte inte för att mätta barnen. Då föll hennes blick på en trasig vante i lingonriset, och hon fick en ingivelse. Hon gick hem och började sticka, och barnen kunde därefter få den mjölk de behövde.

Porjusvanten är idag välkänd i hela landet, färgrik och slätstickad med en alldeles egen identitet.

Kanhända finns det en hunger efter just dessa berättelser, i tider då anonym massproduktion pågår långt borta under villkor som många av oss helst vill slippa känna till.

Mycket gamla gravvantar

I sin mönstersamling har Erika också många traditionella mönster från Jukkasjärvi, som nomadlärarinnan Teres Torgrim samlade in under tidigt 1900-talet. Hon arbetade i skolkåtorna i Kirunaområdet i nära trettio år och hade ett stort intresse för bygdens kultur. Vantmönstren samlade hon på uppdrag av nomadskoleinspektören för att använda i undervisningen, men också för att bevara mönstren för kommande generationer.

Teres Torgrim dokumenterade också den så kallade gravvanten. Under golvet i Jukkasjärvi kyrka fanns gravar med kvarlevor av personer klädda i stickade plagg, däribland vantar som hon efter mycket envishet fick lov att dokumentera när kyrkan renoverades 1947.

– Jag tror faktiskt inte Teres fick se alla stickade vantar som kom fram vid undersökningarna, säger Erika.

Det finns teorier om att sticktekniken kom till Sverige relativt sent via Danmark, men Erika är inte så säker på det. Samerna stickade bevisligen tidigt, men här gick kontakterna i öst-västlig riktning. Den gamla tidens E 4 var havet och älvarna.

– Jukkasjärvi kyrka byggdes 1606 och seden att begrava under kyrkgolvet upphörde 1784, så vantarna är mycket gamla. Det är jätteintressant. Stickade plagg har förekommit i samers gravar i både Sverige, Norge och Finland, konstaterar Erika.

Vill höja vantens status

Erika tycker inte att vantar har fått den uppmärksamhet de förtjänar.

– Vantar har nästa osynliggjorts. Det är inget man pratat om. Det har skrivits åtskilligt om både skoband, bälten och mössor, men inte om vantar.

Det vill hon ändra på. Erika har tagit fram fem småskrifter med beskrivningar av vissa typiska mönster. Numera vill de flesta som stickar ha en beskrivning att gå efter. Förr tog stickerskorna ut mönstret genom att titta och sedan sticka en egen variant. Sällan blev ett vantpar ett annat likt. Snarare undvek man med flit att göra exakt likadant.

Erika hoppas att fler ska bli inspirerade att sticka vantar. Själv skickar hon, framförallt när hon träffar på nya vantmönster och modeller som hon vill kopiera.

Fotnot. Erikas intressanta småskrifter och färdigpaketerade sticksatser kan du köpa på Gamla Apoteket, Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum samt Stoorstålka-butiken i Jokkmokk.